Skip to content

Partaj

Jag satt såhär, nio-ish-snåret på kvällskvisten, och kände mig lite fantasilös – lite skrivkrampad om så vill!

Så bestämde jag mig för att kolla igenom lite gamla bilder för att se om lite oväntad inspiration skulle dyka upp.

Well. Jag vet inte om någon inspiration till något kioskvältande rent textmässigt dök upp så där i bläddrandet i fotoarkivet, men NOG en mycket stark lust att rätt och slätt publicera nedan bild.Håll till godo.

Bild

Vad ni skådar på bilden är jag, (min armhåla) samt min far på Krokstrandsfestivalen 2006. Vad som triggar vår dans är en sambaorkester. EPIC moment.

2006 bodde jag egentligen i Paris men var hemma i Sverige en kortis för att dricka mellanmjölk och komma ihåg svenska språket innan jag drog tillbaka till mina macarons och mina nochalanta “mais, n’importe quoi” osv.

På otippade vägar hamnade hela familjen på denna festival i norra Bohuslän, så långt norrut att mobiltelefonerna spontanbytte till norska nätet och skapade något av en “supriiiiiiise” när nästa mobilräkning dunsade (ja dunsade) ned i brevinkastet.

Vi hade få aningar om vad festivalen innehöll och vi hade inte en susning om att hela familjen skulle dansa sig svettiga till sambatoner natten igenom. Och skulle jag berätta för någon skulle de inte tro mig.

Men ni har sett bildbeviset.

Läs mer om Krokstrandsfestivalen här.

Advertisements

En dag i solen

Idag var jag, karln och ongen på utflykt till Tjolöholms slott.

Nu skulle man kunna tro, 5:e maj och allt, att det var en varm och ljuvlig dag.

Ljuvlig: ja. Varm: nej. Vinterkläder: ja.

DSC_0015

Tjolöholms slott är ett pampigt slott utanför Kungsbacka som ligger söder om Göteborg. Det byggdes i början av 1900-talet och var ungefär det modernaste av det moderna. De hade rinnande vatten och dammsugare (som var typ stor som halva slottet, mackapären stod på slottsgården på städdagarna och så ålade man in slangarna genom fönstren och dammsög gobelängerna och allt annat som slott innehåller)

DSC_0001 - Kopia

Vi hade myspysig picknick i en glänta där det var lite lä och där man kunde ana något slags löfte om årstidsskifte (från vinter till vårvinter ca) (nä jag är inte bitter över den iskalla våren) (jo det är jag)

DSC_0018

Appropå att slottet var asamodernt så hade de också el inomhus vilket var oerhört avant garde i början av 1900-talet. För ett par år sedan gick jag in guidad tur på slottet där guiden lyriskt berättade om lysknapparna som fortfarande fungerade. I guidesällskapet vandrade ett gäng engelsmän. Guiden spontantolkade därför sin guidning till engelska mellan varven. Hon beskrev inte lysknapparna som “light switchers” utan ville rätt och slätt säga “buttons” istället för knappar, men kallade dem i sin entusiasm istället för “bottoms”.

Vilket jag tyckte var skojigt.

DSC_0020

Vintermössa 5 maj. Jag. Är. Inte. Bitter.

DSC_0047

Jag ba’ “onge! – man får inte gå på gräset innanför!”, “ongen ba’ living on the edge!”.

Image

Nu ska blomkrakarna ut!

Nu ska blomkrakarna ut!

Asså det är inte ok att våren är så här sen. Att inte ett jäkla björkblad har krypit fram 4 maj är UNDER all kritik. Jag vill gärna skriva och klaga – helst hålla någon ansvarig – fast jag vet inte vem (Reinfeldt?) för jag tycker att detta inte under några som helst omständigheter kan tolereras!

Nu har jag tagit ett operativt beslut om att farhågor om frostnätter ska vara borta från kartan och har helt sonika flyttat ut mina pelargoner till balkonglådorna. De jäklarna får tamejfanken klara sig nu. Det är maj för sjutton gubbar. Jag accepterar inga bortförklaringar.

Valborg.

Glad valborg på er alla!

Vi är precis hemkomna efter att ha spenderat valborgsmässoafton hos några vänner.

Jag ringde för en dryga vecka sedan och föreslog lite halvspontant att vi skulle hänga just idag. Sedan föreslog jag att vi skulle dricka lite vitt vin samt äta något vårigt vilket vi också gjorde. Ceasarsallad blev mitt förslag vilket värdparet lydigt tillagade.

Praktiskt att vara sådär lite bossigt lagd måste jag säga.

När magen var alldeles överfull av gött käk, huvudet fyllt av goda skratt och dråpliga historier och ongen sockerstinn nog att flyga till månen, tackade vi för oss. Vi passade på att uppmuntra samtliga att även tacka oss för det ypperliga initiativet att bjuda in oss med föreslagen meny. Alla medverkande var ju nöjda med upplägget och tackade därför som sig borde.

En mycket lyckad valborg med andra ord.

BildBildBild

Hans majonäs fyller för övrigt idag, och eftersom det finns en teoretisk chans att han tillhör min handfull trogna anonyma läsare tar jag chansen att gratulera på födelsedagen.

Fredagsmåndag!

Denna måndag har på alla sätt betett sig som måndagar bör bete sig.

Det råkar nämligen förhålla sig så att jag är ledig imorgon och i övermorgon är det röd dag, så vi har liksom en ny tvådagars-ledighet all over the plazzze.

Helt rätt!

För att inte prata om den totala hängivelsen till fredagsmys som vi bara vältrat oss i inom detta hems väggar. Ojojojoj!

Och även om jag är lite av en vältrare, så finns det NÅN som va asamassa mer entusiastisk i att vältra sig till randen där besinningen slutar och vansinnet tar vid. Vi snackar ostbricka, fikonmarmelad, kex och 1,5-åring som ett recept på undergång typ.

imageimage

 

Notera den lilla chimpansfoten som håller kexet på plats.

Motiverad

Det är en smula skakigt att börja blogga igen. Fast kul. Och skakigt.

Himla skakigt för det där självförtroendet är ibland tappat och försvunnet. Man har svårt att helt enkelt känna att det skulle vara intressant för någon att läsa vad jag har att skriva.
Efter att ha knegat på i en dryg vecka med noll kommentarer, en handfull anonyma läsare och en bristande, sviktande tro på att jag kan åstadkomma något av det minsta intresse, får jag till slut tre följare på bloglovin’ (ok en är jag själv, så TVÅ då om det nu ska vara så petigt) (hej plötsligt ras om 30% på siffran trogna läsare), och en kommentar på ett inlägg.
Följarna! I löv ju gajs. Men. Kommentaren gjorde min dag. Eller, tamejfanken, den gjorde min helg. + ca troligtvis ett par tjog dagar framåt.
Bild
Tack Anna. Det var väldigt snällt skrivet. Jag blev väldigt glad. Och väldigt motiverad. Tack

Colin Firth

Sitter och kollar på bridget Jones och minns tillbaka till när jag satt på samma café som Colin Firth i Chiswick London och ringde min mor och berättade om detta och hon gick fullständigt bananer. B.A.N.A.N.E.R.

Ett långvarigt trauma från ‘Stolthet och fördom’ har jag förstått.

Mitt dåvarande 19-åriga jag stod ytterst oförstående inför denna entusiasm.

10 år senare står jag ytterst förstående och inser att jag kan ha blivit, eh, mognare? Ett uppenbart samband med mitt oförstående inför nuvarande tonåringars entusiasm inför Bieber-pojken.

image

 

Mogen hunk